hej . här kommer en kort novell som jg har skrivit . den är tänkt att vara sorgsen och det är verkligt . hoppas ni tycker att den är okej :/ .

Jag ligger i min säng en sen lördagskväll. Klockan är snart midnatt och alla andra har gått och lagt sig. själv ligger jag vaken, ensam här i mörkret. Jag tänker på min situation och tårar faller längs mina kinder. Jag gråter mig till söms den natten och det är inte den första natten som jag ledsen somnar.

I min dröm drömmer jag att jag är i en skog, eller en grotta, jag vet inte, det är mörkt och det finns inget. Jag känner sorgen och när jag vaknar har jag det kvar.

Det är en fin vintermorgon den här söndagen. jag önskar mig en häst eller en ponny, en riktig vän. jag har kompisar många, men ingen som alltid är där för mig. jag vet att jag mår bra i stallet, där är jag mig själv och kan släppa mitt liv och bara vara, men det är ju lov och ledigt från ridskolan och under de gångerna blir jag så här. Jag blir ensam.

Jag vill bara ha någon som tröstar mig när jag är ledsen som kan få mig att glömma det jobbiga i mitt liv, en vän som alltid är därför mig och får mig att bli glad. någon som blir glad att se mig, busig men vänlig och som älskar mig lika mycket som jag älskar den. Någon som alltid är min vän som aldrig bråkar med mig.

Jag gråter mig till söms igen. Jag vet inte hur länge till jag kommer stå ut. Jag har bara en enda önskning som egentligen betyder mest till mig och det är en äkta bästa vän. Min vän för alltid, den vännen jag inte har. Jag är ensam fast jag har vänner. Men ingen riktig bästa vän …


så vad tycker ni ? bra?,  dålig ? skriv vad ni tycker om den